Det gör ont, det gör så ont. Men det är väl så det känns, när det var äkta kärlek. Det är bara att ta på sig leendet, skratta och vara glad. Sedan gå hem, lägga sig i sängen och bryta ihop. Det är okej att vara ledsen och arg. Förtvivlad och sönder inombords. Tröstlös och förkrossad. Men jag tillåter mig inte att få ut den sorg som jag känner, när mitt livsmönster förändrades. Jag har inte råd att vara ledsen och sörja. Folk omkring mig ska inte dras ner i skiten med mig, jag kryper hellre ner dit själv när ingen annan ser eller vet om det. Det känns bättre. Egentligen vill jag bara falla ner på knä, skrika och brista ut i gråt. Att gå vidare är inte ett alternativ. Det finns inte på kartan. Det känns som att jag förlorat min identitet. Allt jag vet har bara fallit i spillror och jag hittar inte bitarna som passar ihop med varandra. Jag letar och letar, men det enda jag hittar är smärta och rädsla. Det är så ovant. Ingenting matchar. Varför blev det såhär? Jag ville inte, men det blev bara så. Jag ångrar mig. Ångern smyger sig närmre och närmre. Det tär på mig. Varför? Vad händer om det bara går utför? Hur ska jag kunna få allt på plats i såna fall? När blir det bra? Kommer det bli bra? I skrivande stund så drarrar jag, fryser, skakar, gråter och skriker i kudden för att inte störa någon annan. Jag vet inte hur länge jag kan klistra på mig leendet och den glada fasaden, så småning om så kommer den att braka. Och när den väl gör det, hoppas jag att jag är ensam, att jag inte behöver visa mig svag för någon annan. Jag vill inte prata om det, jag vill inte höra andras åsikter, utan jag vill bara få ta det i min takt och göra det på mitt sätt. Jag vill inte ha medlidande, medömkan, sympati. Jag vill bara få bitarna på plats, få tillbaka min identitet och det enda sättet jag kan få det på känns omöjlig, så långt bort. Vad gör jag om jag inte får tillbaka bitarna? Jag vet inte, jag vet ingenting.