Fick den här "iden" av Matilda när jag läste hennes blogg nyss.



När jag var liten hade jag två mardrömmar som jag drömde nästan hela tiden, dom turades som om och jag var jätterädd varje gång jag vaknade, hade hjärtklappning och kallsvettades, ibland grät jag till och med när jag vaknade. Vill bara säga att drömmarna kanske verkar lite lame, men det är så svårt att få det att låta så hemskt och läskigt som det faktiskt var, på grund av att det handlar om leksakståg och osynliga pojkar..

Första drömmen handlade om ett leksakståg. Det låter inte så hemskt, men det var verkligen så himla hemskt...
Tåget hade svarta ögon, stora fyrkantiga tänder, var rött och "huvudet" (alltså första delen av tåget längst fram) såg ut som ett hus.. Alltså hans "hatt" var som ett tak. Och såklart hade detta tåget ett sånt förfärligt läskigt, elakt skratt...
I början av drömmen var alltid jag och det här leksakståget vänner, vi satt oftast uppe på övervåningen i hallen och lekte. Men tillslut blev jag som förlamad och det här tåget började bita på mig och jag kände riktigt hur ont det gjorde. Jag och mamma blev alltid jagade av det här tåget, runt runt runt i vårt hus. Han skrattade så jävla elakt när han jagade oss. Han var som besatt.. Nog för att det bara var ett litet leksakståg, but still!
Jag minns så tydligt den sista drömmen jag hade med det här tåget. Det började som vanligt, jag och mamma blev jagade, men tillslut(!) så kom pappa och tejpade upp tåget med silvertejp på en vägg och sprängde det med dynamit! My dad is a hero! Sen slutade jag drömma om det. :D

Andra mardrömmen jag drömde var jag och min mormor några slags betjänter hos nån familj. Jag minns inte hur drömmarna började, men jag minns att på varje tolvslag så skulle alla springa och gömma sig för en pojke som sprang omkring i huset på natten och dödade alla som var vakna och inte hade gömt sig. Den här pojken var osynlig, men han hade bjällror på skorna. Så varje gång jag hörde bjällror närma sig visste jag att det var ute för mig. Men som i den förra drömmen så blev jag förlamad vid varje tolvslag. Jag bara föll ihop och kunde inte röra mig, eller ja, jag kunde hasa mig fram med armarna. Min mormor brukade alltid bara lämna mig för att springa iväg och gömma sig ifrån pojken. Så jag låg där, helt utan räddning. Men jag försökte verkligen för mitt liv att hasa mig iväg och gömma mig. Men det slutade alltid med att jag ramlade igenom golvet och höll tag i golvet för att inte ramla ner i den oändliga avgrund som var under golvet. Såklart hör jag bjällrorna sakta men säkert komma mot mig, och tillslut så ser jag den osynliga pojkens fötter, vilket var riktigt jävla läskigt - för han var ju egentligen osynlig! Han skrattar lekfullt, precis som ett litet barn, och sen puttar han ner mig i avgrunden och så vaknar jag upp...

Ja, det blev ett lite random mardrömsinlägg här dårå, lite långt, men jag tyckte det var kul att läsa om andras drömmar så jag tänkte att det skulle va kul att skriva nåt sånt jag med. ;D 

Hare bäst!