Här sitter jag, helt ensam i min kompis Hannas hus. Allt är mörkt. Eller ja, tills jag finally hittade lysknappen i köket. Orka gömma den så jävla mycket. :]
Har varit ute på stan åså, men jag gick hem och Hanna blev kvar på stan. Känner mig som en inbrottstjuv med nyckel. Snor deras mat ur kylskåpet, men hon sa att det var okej, så jag har inte såå dåligt samvete över det.. (a)
Förstår att detta inlägg inte är så roligt att läsa, men känner att jag måste skriva nånting i alla fall..
Ska försöka hålla mig vaken tills Hanna kommer hem, så jag kan få höra lite roliga historier! Hanna gör mig alltid glad! Hon är så snäll, rolig och trevlig, vad som än händer liksom. :)

Sen måste jag bara skriva att jag verkligen älskar min pojkvän, Oliver Jonsson. <3 Han är min klippa, mitt allt, verkligen! Utan han är jag ingenting, absolut ingenting. Utan Oliver finns det ingen anledning till nånting alls, inte ens att andas. Skulle jag inte ha honom vet jag inte hur jag någonsin klarat mig..! Förstår inte hur han kan kämpa sig igenom allt med mig, han gör det så himla bra! Han borde verkligen få ett pris av nåt slag! Jag kan verkligen se en framtid med denna grabb, det är nåt jag aldrig kunnat göra med någon annan och har jag mot förmodan sagt något annat till någon annan; sorry, men det var nog inte på riktigt för mig.
Oliver är allt. Början, mitten & slutet.