smärta, ångest och sorg

Det gör ont, det gör så ont. Men det är väl så det känns, när det var äkta kärlek. Det är bara att ta på sig leendet, skratta och vara glad. Sedan gå hem, lägga sig i sängen och bryta ihop. Det är okej att vara ledsen och arg. Förtvivlad och sönder inombords. Tröstlös och förkrossad. Men jag tillåter mig inte att få ut den sorg som jag känner, när mitt livsmönster förändrades. Jag har inte råd att vara ledsen och sörja. Folk omkring mig ska inte dras ner i skiten med mig, jag kryper hellre ner dit själv när ingen annan ser eller vet om det. Det känns bättre. Egentligen vill jag bara falla ner på knä, skrika och brista ut i gråt. Att gå vidare är inte ett alternativ. Det finns inte på kartan. Det känns som att jag förlorat min identitet. Allt jag vet har bara fallit i spillror och jag hittar inte bitarna som passar ihop med varandra. Jag letar och letar, men det enda jag hittar är smärta och rädsla. Det är så ovant. Ingenting matchar. Varför blev det såhär? Jag ville inte, men det blev bara så. Jag ångrar mig. Ångern smyger sig närmre och närmre. Det tär på mig. Varför? Vad händer om det bara går utför? Hur ska jag kunna få allt på plats i såna fall? När blir det bra? Kommer det bli bra? I skrivande stund så drarrar jag, fryser, skakar, gråter och skriker i kudden för att inte störa någon annan. Jag vet inte hur länge jag kan klistra på mig leendet och den glada fasaden, så småning om så kommer den att braka. Och när den väl gör det, hoppas jag att jag är ensam, att jag inte behöver visa mig svag för någon annan. Jag vill inte prata om det, jag vill inte höra andras åsikter, utan jag vill bara få ta det i min takt och göra det på mitt sätt. Jag vill inte ha medlidande, medömkan, sympati. Jag vill bara få bitarna på plats, få tillbaka min identitet och det enda sättet jag kan få det på känns omöjlig, så långt bort. Vad gör jag om jag inte får tillbaka bitarna? Jag vet inte, jag vet ingenting.

Amor vincit omnia ♥

2012-05-04 @ 01:09:11 kärleken Permalink

man MÅSTE få gråta! man MÅSTE få ha någon som är där för en, prata med, får gråta ut hos, osv.

om du går och håller det inne. blir det bara att allting kommer tillbaka någon dag och PANGBOMKRASH så kan du inte hantera det!

och tar ut det på något. oavsett vad det handlar om.



jag har varit med om en massa dåliga saker i mitt liv. haft en helt jävla fucked up barndom osv. och jag pratade aldrig med någon. och vad kom det tillbaka i? jo. min ätstörning!

och depression osvosv.



man KAN INTE HANTERA ALLTING SJÄLV!

det tror jag fortfarande att jag kan, men innerst inne vet jag att jag inte klarar av det! borde söka hjälp för mer än bara ätstörningen. men gör det inte för att jag "vill inte visa mig svag".



MEN DU VISAR DIG INTE SVAG FÖR ATT DU BER OM HJÄLP! prata med någon, gråt ut hos någon.



annars kommer allting bara komma tillbaka till dig. snart. eller om ett år.

det går inte att stänga allting inom sig i en burk och skruva på locket!

för den burken kommer gå sönder. förr eller senare!

så är det bara!



(OCH vet många som säger att "amen jag, JAG KAN INTE bli sjuk i ätstörning/depression etc. för JAG har ett alldeles FÖR STARKT PSYKE FÖR DET!



men vet du vad problemet är? att det ÄR ALLTID DEM SOM HAR DET DÄR STARKA PSYKET SOM BLIR SJUKA! för att bli dålig i psyket, krävs det ett starkt psyke, för allt man klandrar sig själv för, gör mot sig själv osv. det kräver ett starkt psyke!)



hoppas du verkligen tar dig samman och söker upp någon! någon som har tid. någon som vill lyssna.

Kajsa, jag finns här för dig i vått och i torrt. Om det är något du vill prata om så är det bara att höra av sig: Du kan skriva på facebook, MSN, SMS;a eller till och med ringa om du vill.



Du får inte glömma att det finns folk runt om kring dig som vill lyssna, hjälpa dig och älskar dig.



Jag älskar dig, oavsett vad. Och jag hoppas att du vet om det, även om vi inte träffas eller pratar lika mycket. Du har en stor plats i mitt hjärta som ingen kan ta ifrån dig och du finns alltid i mina tankar ska du veta!



Och allt kommer lösa sig, det kanske känns som skit just nu och allt, men det kommer att lösa sig, du måste bara ge det tid och (som du även skrev) få ta det i din takt!



With love - Julia