Vi har inte känt varandra så länge, i ett halvår.. Fyra av dessa månaderna har han varit min pojkvän. Det slog verkligen rätt direkt, men det var smärtsamma två månader innan det att vi blev tillsammans. Folk har nog olika åsikter på hur jag var/är, men jag läste ett smart citat någonstans; "If you fall in love with two people at the same time, always go with the second one. The first wasn't true love in the first place even if it may have felt that it was." Nåt sånt tror jag det var..
I alla fall, så var det inte lätt från början. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag skämdes, skäms fortfarnade ibland. Skuldkänslor, i guess. Oj vad jag talar i gåtor.. Ni som förstår förstår, ni som inte gör det får suga på den karamellen tills ni förstår! ;]
Dock känns det som att vi känt varandra i flera år, än om han bara plötsligt föll in i mitt liv, för ett halvår sen.

Han är alltid där, han bryr sig om mig, han får mig att känna mig stark när jag egentligen bara vill ge upp. Han är anledningen till varför jag kliver upp på morgonen och lägger mig på kvällen, faktiskt. Oliver är mitt ljus, min klippa. Att han ens står ut med mig är för mig en gåta, haha! Det fina i allt det här, är att jag faktiskt ser en framtid med honom och jag hoppas verkligen att han gör det också, för jag mår så bra när jag får vara med han. 

Att beskriva min kärlek till honom är som att beskriva hur vatten smakar för någon som aldrig smakat det. Jag vet inte med er, men för mig skulle det vara svårt.. Men jag vill inte försöka beskriva den kärleken, det skulle inte räcka med att skriva fina ord i min blogg om hur mycket jag verkligen tycker om honom. Jag kan bara ligga och hålla om honom i min säng och hoppas att han känner hur mycket jag älskar honom.

Och till det där med "jag älskar dig"; Det kom ut i onyktert tillstånd vilket inte var det bästa sättet att säga det kanske.. Men jag visste att jag verkligen menade det, än om han kanske inte trodde det. Och jag hoppas att han vet att jag menar det nu i alla fall. Och i det tidiga skedet också. Jag har knappt känt honom i ett halvår. Om jag för ett år sen fick veta att jag skulle säga "jag älskar dig" till en person jag inte vart tillsammans med i ett halvår ens, skulle jag skrattat och nog tänka "aldrig". Folk sitter nog och tänker "men åh, 'fjortiskärlek' herregud..", men icket, det vi har är äkta och kan ni inte se det så synd för er som inte kan uppfatta kärlek.

Visst, vi har våra brister och har bråkat mer än vad jag och mitt ex gjorde under hela tiden vi var tillsammans. Tror jag aldrig bråkat med någon jag tyckt om så pass, så mycket. Men vi har klarat oss, det har gjort oss starka och inget av det vi sagt har fått mig att tänka om om vårat förhållande. Jag vill ha allt Oliver har att ge, bra som dåligt. Inget sliter mig ifrån honom, han går först i alla lägen och jag skulle göra allt. "Skulle du bli bög, skulle jag spara pengar och operara mig till kille så vi skulle kunna vara med varandra."

För att göra en lång historia kort; Jag älskar honom!